Visst är det här med fackspråk fascinerande! För en tid sedan bad jag min frisör att färga mitt hår en nyans mörkare än förra gången, jag kände att jag vågade testa det. Hon såg däremot tveksam ut och till slut förstod jag att vi menade olika saker. En nyans betydde för henne något annat än för mig. Jag tänkte mig ytterligare lite mörkare, men för henne var det en precis term i hennes yrkesspråk och hade inneburit en radikalt mörkare hårfärg!
När jag pratade med min sons tandläkare hände något snarlikt. Sonen hade slagit bort en flisa i sin framtand. Tandläkaren pratade om trauma men det tyckte jag nog inte att det var. Han mådde bra och var inte ledsen längre, något trauma kunde man verkligen inte tala om. Men för henne är ett trauma själva skadan i tanden, vad jag förstår!
Jag funderade då på mitt eget yrkesspråk. På bibliotek är vi väldigt noga med att skilja på ljudböcker och talböcker. Det förstnämnda är som vilken bok som helst som alla får låna. Talböcker däremot får man bara låna om man inte kan läsa tryckt text av någon anledning, man kan vara t ex vara synskadad eller dyslektiker. Talböckerna är dessutom i ett särskilt MP3-format som inte går att lyssna på i vanlig CD-spelare fast den ser ut som en vanlig CD. Så när någon kommer och frågar efter talböcker är det för oss inte vilken bok att lyssna på som helst, men många av våra besökare säger talböcker likaväl som hörböcker eller ljudböcker.
Visst är det intressant! Yrkesspråket har sitt berättigande för att uttrycka precisa saker. Men hur gör vi yrkesmänniskor med vårt språk i kontakt med kunder? Slår vi dem på fingrarna eller försöker vi anpassa oss efter dem? Tål att tänka på!
Jag minns att på min förra arbetsplats gjorde ett försök att rensa upp bland de bibliotekariska på vår webbplats. Det är svårt för man är samtidigt lite hemmablind och tycker ord som katalogen och indexering är ord som är greppbara - eller?
Posted by: Petra | 2009-06-02 at 08.51